Läste Dagens Urban Thoms skriva om kristen musik med anledning av Jonas Myrins Grammy. Mycket intressant och välskrivet om det faktum att det skapas enormt mycket bra musik inom den kristna sfären som aldrig får den publicitet som den förtjänar.
Kvalitativt så har jag många gånger när jag tittat på Idol och även melodifestivalen att jag har över 20 personer i min telefonlista som skulle sjunga många av deltagarna av scenen om de bara hade fått chansen och upptäckts. Och hade viljan ska väl tilläggas.
Jag tror visserligen för att besvara krönikan något att en av orsaken till den hårda kategoriseringen av kristen musik ligger hos de kristna själva. Vi är så noga med en ”innehållsstämpel” för att veta om artisten vi lyssnar på är ”kristen” eller inte vilket leder till att gränsdragningen görs inomkyrkligt än utanför.
Att sedan svensk media uppmärksammat detta faktum att en ”okänd” får en grammy kan vara ett sätt att uppmärksamma den låtskatt som byggs på hela tiden inom kyrkorna. Allt är inte lovsång som kanske ändå kan ses som en rent inomkyrklig musik, men ett rockband eller popband med kristen livssyn skriver inte annorlunda musik än ett ”profant” band men kanske med andra intentioner.
Jag t.ex. beskriver inte att jag skriver kristen musik, för musik kan inte vara kristen. Jag skriver dock en del texter baserade på min tro till musik som i mina öron låter som annan musik. Jag brukar säga att jag skriver musik om mitt liv och där är tron en naturlig del, därför blir det också texter som både handlar om enbart tron och vissa berör det endast i periferin, t.e.x. Tusen Rosors Prakt och Tårar som inte släpps ut…
Spretigt inlägg, ville bara skriva av mig lite…
//Josef