En stark helg

Nu inser jag att det var längesedan jag skrev här, en rapport från Öland på midsommar var det senaste. Nu har jag visserligen inte spelat så mycket sen dess så det är inte så konstigt.
I helgen var jag blixtinkallad (fick frågan två veckor tidigare) på att hoppa in som tenorstämma och gitarrist i lovsångsteamet på Oas-rörelsens Höst-oas. Oasrörelsen är en karismatisk del inom Svenska kyrkan där man formmässigt blandar både den traditionella gudstjänsten och mässan med mer inslag som man känner igen från frikyrkorna såsom lovsång fri bön m.m.

Jag hade inga tankar innan jag åkte dit på hur det skulle vara utan tyckte att det skulle bli kul att spela lite bara.
Schemat var intensivt, vi började repa på fredag kväll klockan 20 och hade sedan 2 lovsångspass på lördag och 3 på söndag, sammanlagt måste vi ha spelat sisådär 40 låtar. Då jag inte är en gitarrist i huvudsak så var det bitvis svårt att hänga med men jag överlevde och musikaliskt sett gick det faktiskt väldigt bra.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Teamet som jag spelade med var ett rutinerat gäng under ledning av Lisa Lerman från Varberg, övriga gänget var Tobias Hedén på bas som hakat på samtidigt som mig, Monica Frick på sång, Jenny Petrén (fd. Berggren) på sång, Ann Allinder på sång och Björn Allinder på trummor. Ett otroligt roligt gäng att hänga med både när vi spelade och när vi umgicks runt om. Kände mig verkligen välkomnad och väl mottagen.

Mötena var mycket mäktiga, ordet som beskriver dem bäst är ”innerliga”. Det var stark undervisning av Berit Simonsson och Hans Weichbrodt samt lovsång och en väldigt tydligt andlig atmosfär genomsyrade hela helgen. Även för mig som var medverkande var det en kraftkälla att få vara med.

Är oerhört tacksam över att jag fått vara med denna helgen och hoppas på fler tillfällen.

Debattartikel på Dagen om sångskatten i kyrkan

Sångskatt på väg gå förlorad – Dagen.

Gunilla Lundgren skriver den 5/6 i Dagen om sorgen över att de gamla sångerna försvunnit i hennes kyrka. En sorg som jag till viss del kan dela. Inte av nostalgiska skäl, utan snarare av textmässiga skäl.

I dagens kyrkor i Sverige skiljs det fortfarande i stor utsträckning på psalmer som sjungs till piano eller orgel och texterna läses ur psalmboken och lovsånger som leds av lovsångsgrupper och texterna visas på projektorduk. En grov generalisering men jag tror många instämmer.

Jag älskar psalmernas texter och lyrik som många gånger är betydligt mer mångfacetterade och djupare än ”moderna lovsånger”, det har på senare år kommit fram många bra lovsånger med mer texter än en kort fras som upprepas om och om igen, men det ena utesluter inte det andra. Både psalmer, lovsånger (korta som långa) fyller ett syfte. Sång är till både för att upphöja Gud och för att undervisa. Samtidigt så är de gamla psalmerna många gånger teologiskt underbyggda i minsta detalj medan lovsånger bygger på känslor som utrycks ibland kanske ur rent teologisk synvinkel på ett ibland felaktigt sätt. Då kommer frågan om förnuft respektive känsla och jag tror båda behövs i ett församlingsliv utan att ta över åt ena eller andra hållet.

Jag har försökt att skriva lovsånger själv utan att lyckas, mitt låtskriveri bygger på berättande och det är den gåvan jag har fått att förvalta, då även berättande och berörande texter behövs i kyrkan. På samma vis behövs bredden i gudstjänsten. Psalmer utesluter inte lovsånger utan de kompletterar en helhetsupplevelse på samma vis som en solosång kan förstärka upplevelsen av gudstjänsten.

Jag tror att det bästa är att bilda musikteam bestående av organister och lovsångsteam som tillsammans med pastor/mötesledare tar fram musiken för gudstjänsten. Sedan hjälps man åt att spela, vissa sånger passar bara till orgel, då spelar man de på orgel, de som går att arrangera för lovsångsteamet arrangeras för det.

I min församling har vi många olika team som spelar en ganska varierad blandning av musik, från tonårsteamet som spelar med fullt band och spelar mycket lovsånger på både engelska och svenska till ”50+-teamet” som spelar sånger från sin ungdom och nyare sånger, allt bidrar till en bredd i det musikaliska utrycket. Avseende strängmusikens vara eller inte vara så beror det snarare på bristen på ledare som kan arrangera musik för många olika instrument, en skatt som går förlorad, men inte något som kan ändras i en handvändning. Min uppfattning är att de som är instrumentalister många gånger får större möjlighet att använda sina färdigheter i kyrkan än i andra sammanhang.

Gunilla Lundgren har rätt i att en sångsskatt håller på att gå förlorad, men det är också viktigt att inte gräva fast sig i det förflutna. Som en pastor i en av mina tidigare församlingar sa till de äldre när det diskuterades om den förändring av gudstjänsterna som skett:

”När ni fick barn, ändrade ni inte och anpassade ert hus för den nya familjemedlemmen? Ni anpassade era vanor, semestrar och annat för ert barn, det är på samma sätt med gudstjänsterna…”

På samma vis måste de yngre ha respekt för de äldre och inte förändra allt, för alla förändringar är inte bra och det finns mycket vishet att ta lärdom av av de äldre i församlingen.

Församlingar är en unik sammansättning av olika åldrar och bakgrundshistorier som fogats samman till en underbar enhet, inga föreningar har den bredden som finns i en församling. Det är en enorm styrka som inte får gå förlorad i diskussioner om former och musikval. Låt oss lära av varandra och plocka ut det bästa av våra erfarenheter och musikaliska arv tillsammans.

Josef Tingbratt – musiker och sångare

Om kristen musik

Läste Dagens Urban Thoms skriva om kristen musik med anledning av Jonas Myrins Grammy. Mycket intressant och välskrivet om det faktum att det skapas enormt mycket bra musik inom den kristna sfären som aldrig får den publicitet som den förtjänar.

Kvalitativt så har jag många gånger när jag tittat på Idol och även melodifestivalen att jag har över 20 personer i min telefonlista som skulle sjunga många av deltagarna av scenen om de bara hade fått chansen och upptäckts. Och hade viljan ska väl tilläggas.

Jag tror visserligen för att besvara krönikan något att en av orsaken till den hårda kategoriseringen av kristen musik ligger hos de kristna själva. Vi är så noga med en ”innehållsstämpel” för att veta om artisten vi lyssnar på är ”kristen” eller inte vilket leder till att gränsdragningen görs inomkyrkligt än utanför.

Att sedan svensk media uppmärksammat detta faktum att en ”okänd” får en grammy kan vara ett sätt att uppmärksamma den låtskatt som byggs på hela tiden inom kyrkorna. Allt är inte lovsång som kanske ändå kan ses som en rent inomkyrklig musik, men ett rockband eller popband med kristen livssyn skriver inte annorlunda musik än ett ”profant” band men kanske med andra intentioner.

Jag t.ex. beskriver inte att jag skriver kristen musik, för musik kan inte vara kristen. Jag skriver dock en del texter baserade på min tro till musik som i mina öron låter som annan musik. Jag brukar säga att jag skriver musik om mitt liv och där är tron en naturlig del, därför blir det också texter som både handlar om enbart tron och vissa berör det endast i periferin, t.e.x. Tusen Rosors Prakt och Tårar som inte släpps ut…

Spretigt inlägg, ville bara skriva av mig lite…

//Josef

viaI Sverige flyger kristen musik under radarn – Dagen.

Arrangemanget faller på plats…

…”Flyga med mig” börjar bli mer och mer strukturerad. Gillar detta med att sitta en liten stund i taget med en låt och låta den växa fram. Det är faktiskt fördelen med att egentligen inte ha tid att sitta och spela, man spelar en stund, nynnar lite på låten, kommer på lite till. Nästa gång man sätter sig och spelar låten har den ändrats lite till och börjat ”fylla ut ramen”.

Texten handlar om mod och att våga ta tag i att förändra sitt liv, många gånger ser vi mer bekymmer med att ta oss ur bekymmer, men det är fel sätt att se på det. Förändring med en positiv inställning är alltid en bra förändring. Man behöver stanna upp och fundera över sin livssituation och sina val då och då. Allt skall inte ändras, men man ska inte heller göra saker för att man alltid gjort det så.

”En stapplande sorts vals, runt kring obehaget (…) Stunden den är din just nu, här är bara jag och du, sträck ut vingarna och våga flyga med mig”

//Josef

Tänkvärt

Tänkte dela med mig av en tanke som slog mig idag när jag tittade på svt’s Kobra.

Det handlade om en man som heter Frank Warren som startat ett konstprojekt som heter ”Post Card Secrets” där han bett folk skicka in ett vykort som de pyntat och skrivit en hemlighet på. Han har hittills fått en halv miljon vykort!

Är inte detta ett tydligt exempel på hur vi människor längtar efter en Gud? När folk skickar sina innersta hemligheter till en okänd människa, anonymt visserligen. Tyder inte det på en extrem längtan efter att få frid i hjärtat?

Detta väckte mycket tankar i mig iallafall. Se gärna programmet eller läs på http://www.postsecret.com/

Måste allt vara glatt?

Hade en kanonkväll och dag igår i Ljungby. Christoffer Hiding gästade Betelkyrkan för en spelning och jag fick förmånen att få vara med i ett grymt duktigt musikergäng och spela gitarr och köra. En trevlig kväll med ca 200 i publiken. Många grymma låtar har han skrivit och det blev en skön och svängig konsert.

För mitt eget material så är nästa spelning på Valborgsmässoafton i Ljungby. Förhoppningsvis blir det då premiär för ”Din andra kind” som min senaste låt heter.

Har funderat lite kring texten på denna och andra låtar jag skrivit och även fått lite synpunkter på att mycket av det jag skriver är deppiga texter och har funderat lite kring det.
Jag vet att textinspirationen hos mig är som starkast när jag inte mår bra, däremot kan musiken skapas vid ett annat tillfälle men det ska ju ändå passa ihop med sången. Jag har egentligen aldrig skrivit lyckliga låtar, däremot alltid med ett hopp och ljus i bakgrunden av texten. Ett utryck för min tro på goda slut och på att det goda segrar.

Jag tror dock att det inom kyrkan och kristenheten och även utanför finns ett behov av att även behandla de dåliga dagarna. Jag har försökt skriva lovsånger, men när jag mår bra och livet är toppen har jag ingen inspiration. Så funkar jag…

En annan aspekt på det hela är också det att jag musikaliskt sett föredrar molllåtar och djup än tralliga poplåtar.

Men det jag hoppas är ändå att mina texter får beröra, om inte med sprudlande glädje så kanske med tröst och ett igenkännande av de situationer jag behandlar. Min förhoppning är att min tro får lysa igenom som ett hopp i alla texter jag skriver.

Tack för att du läst detta inlägg. Kommentera gärna om du vill tycka till.

/Josef

Detta med tid (2009-09-29)

Jaha, det är bara att inse att tiden är helt klart den begränsande faktorn kring låtskriveriet. Kom på en text till på vägen till jobbet i morse som jag hann kladda ner innan jag började jobba. Då ska man bara ha tid att tonsätta den, och ännu viktigare, det ska bli en lika bra melodi som text.

Jag jobbar just nu med musiken till den låt jag nämnt tidigare som handlar om ett par goda vänner till mig som gått igenom en tuff period. Den kommer nog upp närsomhelst här. Har också en text kring oss kristnas tendens att göra tron så komplicerad att vi skrämmer bort folk med vårt eget utanpåverk.

Texten jag skrev idag behandlar oss svenskar och vår smygrasism som kombineras med en solidaritet som klingar falskt då vi ändå tittar snett på de som inte är som vi. Trots att, eller på grund av att vi aldrig varit där och upplevt det som de varit med om. Lite tankar jag hade för dagen. Ha det så bra till nästa gång.


Ny låt och fler på G (2009-07-28)

Lade ju ut ”Storm i vattenglas” häromdagen. En liten känga mot humanisternas propaganda. Har haft mycket textinspiration nu. Om jag får tonsatt den senaste texten ikväll så kan det komma upp ännu en låt här i nästa vecka.

Men nu är det som ni ser lite blandade spelningar på G. Tre tenorer på torsdag i Vårgårda och coverbandsgig på bröllop på lördag. Kul!