Debattartikel på Dagen om sångskatten i kyrkan

Sångskatt på väg gå förlorad – Dagen.

Gunilla Lundgren skriver den 5/6 i Dagen om sorgen över att de gamla sångerna försvunnit i hennes kyrka. En sorg som jag till viss del kan dela. Inte av nostalgiska skäl, utan snarare av textmässiga skäl.

I dagens kyrkor i Sverige skiljs det fortfarande i stor utsträckning på psalmer som sjungs till piano eller orgel och texterna läses ur psalmboken och lovsånger som leds av lovsångsgrupper och texterna visas på projektorduk. En grov generalisering men jag tror många instämmer.

Jag älskar psalmernas texter och lyrik som många gånger är betydligt mer mångfacetterade och djupare än ”moderna lovsånger”, det har på senare år kommit fram många bra lovsånger med mer texter än en kort fras som upprepas om och om igen, men det ena utesluter inte det andra. Både psalmer, lovsånger (korta som långa) fyller ett syfte. Sång är till både för att upphöja Gud och för att undervisa. Samtidigt så är de gamla psalmerna många gånger teologiskt underbyggda i minsta detalj medan lovsånger bygger på känslor som utrycks ibland kanske ur rent teologisk synvinkel på ett ibland felaktigt sätt. Då kommer frågan om förnuft respektive känsla och jag tror båda behövs i ett församlingsliv utan att ta över åt ena eller andra hållet.

Jag har försökt att skriva lovsånger själv utan att lyckas, mitt låtskriveri bygger på berättande och det är den gåvan jag har fått att förvalta, då även berättande och berörande texter behövs i kyrkan. På samma vis behövs bredden i gudstjänsten. Psalmer utesluter inte lovsånger utan de kompletterar en helhetsupplevelse på samma vis som en solosång kan förstärka upplevelsen av gudstjänsten.

Jag tror att det bästa är att bilda musikteam bestående av organister och lovsångsteam som tillsammans med pastor/mötesledare tar fram musiken för gudstjänsten. Sedan hjälps man åt att spela, vissa sånger passar bara till orgel, då spelar man de på orgel, de som går att arrangera för lovsångsteamet arrangeras för det.

I min församling har vi många olika team som spelar en ganska varierad blandning av musik, från tonårsteamet som spelar med fullt band och spelar mycket lovsånger på både engelska och svenska till ”50+-teamet” som spelar sånger från sin ungdom och nyare sånger, allt bidrar till en bredd i det musikaliska utrycket. Avseende strängmusikens vara eller inte vara så beror det snarare på bristen på ledare som kan arrangera musik för många olika instrument, en skatt som går förlorad, men inte något som kan ändras i en handvändning. Min uppfattning är att de som är instrumentalister många gånger får större möjlighet att använda sina färdigheter i kyrkan än i andra sammanhang.

Gunilla Lundgren har rätt i att en sångsskatt håller på att gå förlorad, men det är också viktigt att inte gräva fast sig i det förflutna. Som en pastor i en av mina tidigare församlingar sa till de äldre när det diskuterades om den förändring av gudstjänsterna som skett:

”När ni fick barn, ändrade ni inte och anpassade ert hus för den nya familjemedlemmen? Ni anpassade era vanor, semestrar och annat för ert barn, det är på samma sätt med gudstjänsterna…”

På samma vis måste de yngre ha respekt för de äldre och inte förändra allt, för alla förändringar är inte bra och det finns mycket vishet att ta lärdom av av de äldre i församlingen.

Församlingar är en unik sammansättning av olika åldrar och bakgrundshistorier som fogats samman till en underbar enhet, inga föreningar har den bredden som finns i en församling. Det är en enorm styrka som inte får gå förlorad i diskussioner om former och musikval. Låt oss lära av varandra och plocka ut det bästa av våra erfarenheter och musikaliska arv tillsammans.

Josef Tingbratt – musiker och sångare

1 Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *